Anneliciious

En konstig känsla när det väl hände! Jag har trott att jag varit det förut så därför har jag något att jämföra med! Den gången var det inte sant men denna gång är det ett så frostigt, iskallt fakta som det bara kan bli!

Vi har under det sista året pratat nästan varje dag...cirka 2-3 timmar varje gång, skickat otaliga sms och mäjltrafiken har gått tät mellan våra boxar! Varje gång något hänt mig har han varit den första jag velat berätta det för! Samma för honom! De gånger han har haft tråkigt på jobbet så har det varit till mig han ringt! Och så har det varit i över ett år!
Vi har pratat om allt...och inget...bara funnits för varandra...

Och nu...
inte en enda gång har han hört av sig sedan han träffade den nya!
Inte en enda gång har han frågat mig hur jag mår?
Inte en enda gång har jag fått ett pling från min mobil med sms från honom...
Inte en enda gång har jag kommit till min mäjlbox och sett hans namn! Frivilligt...

Han berättade inte ens en gång ATT han träffat en ny! Det fick jag läsa mig till i hans blogg!

Är det så man ska vara som vän?
Är det så man ska behandla den person som stått en närmast hela det sista året!
Är det så man ska vara mot den som man faktiskt delat sin vardag med i över ett år?
Är inte vänskap värt mer? Respekt? Hänsyn?


Jag funderar på om jag skulle gjort likadant om rollerna varit ombytta! Och det jag kan komma fram till är att NEJ, jag skulle nog inte gjort det! Visst är jag lika feg som han, men jag skulle ändå berättat för honom vad som hänt och jag skulle ändå hört av mig! Jag skulle aldrig bara kastat bort en vän! Inte en så betydelsfull vän som han har varit!
Jag kastar inte bort människor överhuvudtaget!

Han hävdar att vänskap är det näst finaste som finns! Men hur fint kan det vara om han behandlar det på det här sättet??