Anneliciious

Det gick bättre än jag hade föreställt mig. Jag kom så klart för sent och i all stress glömt identifikationshandlingar.Och det skulle ju vara för MIN säkerhet så huu... Vad kommer nu hända??
Jag träffade en manlig, mycket trevlig psykolog som jag måste säga, kan sin sak! Jag önskar att alla mina vänner kunde få träffa en sån psykolog en gång! Mycket intressant och bra.

Efter att jag fyllt i ett formulär med frågor tog han det och kollade snabbt igenom det och summerade det med att jag fick 50 poäng för det!! Jaha...och vad menas med det? Jo, att jag är svårt deprimerad. De hade en skala som gick från lätt till svår och jag klarade sista den översta med stooor marginal!! Så...nu vet ni!! Jag är djupt deprimerad!! :O((
Självklart var det jättejobbigt att höra så tårarna började rulla och så var det igång. Som tur var hade han inte näsdukar inne på sitt rum så han lämnade mig en stund och jag grät som ett litet barn och var ganska lugn när han kom tillbaka! Och efter det pratade vi om allt möjligt! Och det kändes riktigt bra. En gång till kom tårarna och det var när vi pratade om min pappa och det hade jag inte räknat med. De senaste åren har jag kunnat prata om pappa och den situationen hur mycket som helst utan att bli känslomässigt berörd men inte idag...för vi kom från en annan vinkel...och jag insåg något jag inte insett förut!! Och det var jobbigt!
Men i vilket fall som helst kom han fram till att jag borde nog få gå och prata med någon igen...och det känns jättebra för det har jag saknat och jag känner verkligen att jag behöver det! Hoppas, hoppas, han kan fixa det!! :O))

I övrigt förstod han att jag tyckte det var tungt att söka jobb när jag inte mådde bra och hade sån värk och han förstod min rädsla... Han trodde inte att det var så svårt och oöverkomligt som jag tror och det kändes ju bra! Men han tyckte att jag borde träffa en coach också så det hoppas jag också på!

Efter idag ger denna utredning mig helt nytt hopp. Det kanske är bra och de kanske är där för att hjälpa mig och inte sänka mig som jag har trott!

Men psykologen är ändå inte det värsta. Jag själv är ganska så klurig och psykologlekande så att träffa en psykolog och prata med är bara intressant...kanske är jag FÖR analytisk till och med men det går i vilket fall som helst att spela spel med psykologer...på en hög nivå...och det är intressant!
Nästa gång är det sjukgymnaster,  läkare och beteendevetare jag ska träffa och det är grymt mycket jobbigare! Men hoppas det går bra också och jag får den hjälp jag behöver och förtjänar!!

Fick i alla fall berätta var jag ville vara om ett år och jag svarade att jag vill leva tillsammans med någon som älskar mig, på landet,  med mina katter och kanske en hund och jobbar halvtid i reception och halvtid med fotografering och sång. Utan värk och odeprimerad!!

Ingen utopi tyckte han. En del har drömmar som är så avlägsna men det är inte mina. De är redan i rullning och vill jag kan det mycket väl ske! Och det gör mig glad!! Så klart!!! Eftersom jag är en person som lyssnar på vad andra säger...och framför allt vad andra inte säger...så betyder ju detta massor...

Men han sa också något riktigt klokt som är värt att betänka för alla...